Gamla takpannor kan ha mörka fläckar och svarta partier. Vissa kallar det patina och rustik charm – andra ser det som smuts och orenhet. Det är lätt att tro att detta utseende beror på att pannorna legat på taket i decennier. Det stämmer delvis – tegel förändras med tiden – men faktum är att äldre takpannor sällan var blanka och rena ens när de var nya. Varför? Svaret hittar vi i hur de tillverkades.
Formpressade pannor – mer patina från början
Takpannor tillverkas genom att lera pressas i formar innan torkning och bränning. Ursprungligen gjordes detta för hand, men från 1870-talet blev maskinpressning vanligare. Två metoder dominerade: formpressning och strängpressning.
Vid mekanisk formpressning trycktes leran ner i metallformar. Ett problem var att leran gärna fastnade i formen. För att lösa detta kunde man använda ett tunt papper mellan lera och form – en tidskrävande metod. Gipsformar testades också, men de var känsliga för småsten och hårda lerklumpar, vilket ledde till att de ofta gick sönder och behövde bytas flera gånger om dagen. Lösningen blev att smörja formarna – vanligtvis med olja.
Efter formningen torkades pannorna och brändes – ofta med ett tunt lager olja kvar på ytan. Om de brändes i ringugn eller fältugn kom lågorna ofta i direkt kontakt med pannorna, vilket kunde ge sotfläckar och mörka partier.
Dagens tillverkare försöker ofta efterlikna detta utseende, och många rustika pannor som säljs idag har en ytbehandling som påminner om den gamla oljan eller tjäran.
Strängpressning och flamugnar – renare resultat
Strängpressning innebar att leran pressades ut som en lång sträng och sedan skars i bitar. Denna metod krävde ingen form, vilket eliminerade behovet av smörjmedel. Därför är strängpressade pannor ofta renare i färgen än formpressade.
I Sverige har man i stor utsträckning bränt strengpressad taktegel i flamugnar. Detta är mer energikrävande, men ger samtidigt ett renare resultat. Detta hände särskilt efter utbyggnaden av taktegelbruken i Heby-Vittinge-Sala från 1870.
Därför är till exempel svenska tak i större utsträckning täckta med strängpressat tegel. I Norge var det vanligare med formpressat taktegel, och därför har norska tak ofta något mer patina.