De allra första ringugnarna för tegelbränning var cirkulära, men mycket få av dessa byggdes i Sverige. Cirkulära ringugnar var endast i bruk under en kort period på 1860-talet innan de ersattes av mer effektiva, avlånga varianter.
År 1858 revolutionerade den tyske ingenjören Friedrich Hoffmann tegelbränningen med sin uppfinning: ringugnen. Den första modellen var cirkulär och möjliggjorde kontinuerlig bränning av tegel – en enorm förbättring jämfört med de gamla, periodiska ugnarna. Principen var enkel men genial: Istället för att elda upp och kyla ner ugnen för varje bränning, kunde man nu flytta värmezonen runt i en ringformad kanal, vilket gjorde produktionen både snabbare och mer energieffektiv.
Även om Hoffmanns ringugn var en teknologisk nyhet, visade det sig snabbt att den cirkulära formen inte var optimal. Redan i mitten av 1860-talet började de avlånga ringugnarna ta över, eftersom de gav bättre kontroll över bränningen och utnyttjade utrymmet mer effektivt.
I Sverige har det funnits cirkulära ringugnar vid Höganäs Stenkolsverk, byggd år 1866 och vid Sundviks tegelbruk.
I Norge känner vi till tre cirkulära ringugnar:
- Malde teglverk (Stavanger 1864)
- Øvre Nøkleby tegelbruk (Fredrikstad 1874)
- Tromsdalen tegelbruk (Tromsø 1878)
De cirkulära ringugnarna blev alltså en kort parentes i tegelbrukens historia. Ändå markerar de ett viktigt teknologiskt språng – övergången från traditionella ugnar till den moderna, kontinuerliga bränningen som lade grunden för massproduktion av tegel.
Idag finns inga spår kvar av dessa ugnar, men de förtjänar en plats i historieböckerna inom både svensk och nordisk industrihistoria.
Illustration: Årbok for Jæren 1952. Rogaland Historie- og Ættesogelag.
Lämna ett svar