Olsson & Rosenlunds tegelbruk låg i Heby. Också kallad Heby gamla tegelbruk. Anlagt 1881. Brann 1919 (återuppbyggt). Nedlagt 1980. Rivet 1983. 1 ringugn för 15-16 kammare. 22 flamugnar. 1 ugn för glasering. Murtegel, enkupigt, tvåkupigt och falsat samt rör. Från 1964 även betongpannor.
Tegelbruket växte fram ur en kvarn- och sågrörelse som Axel Rosenlund köpt år 1875. Anläggningen blev inte gammal. Redan tre år senare ödelades den vid en stor brand men återuppbyggdes omgående. Denna gång i tegel för att försvåra vidare bränder. Nästan samtidigt med kvarnen och sågen byggde Rosenlund 1881 sin första tegelugn intill sågen. Den blev av enkel fältugnstyp.
Ugnen skulle han använda för att bränna tegel till en större ringugn som behövdes för att det skulle bli ett riktigt tegelbruk med kapacitet för masstillverkning. Ringugnen byggdes 1882 och blev helt klar 1883. Det årtalet stod åtminstone på en sten som man fann när ugnen hundra år senare revs. Ringugnen var en ansenlig konstruktion med 2,5 meter tjocka murar. Den byggdes om flera gånger och hade åtminstone under sina sista år tydliga långsidor. Den var alltså inte cirkelformad.
Så snart ringugnen fanns på plats övergick ugnsbyggandet i sin tredje etapp. Nu handlade det om sex flamugnar som var klara och i drift fram på sekelskiftet. Teglet till dessa brändes i ringugnen.
Ringugnen som egentligen bäst passade för murtegel hade på 1930-talet kapacitet för 1 miljon murtegel, 4 miljoner taktegel och 1 miljon dräneringsrör om året. Leran bearbetades med en lerkran som drevs med ångmaskin. Även om det vissa årstider fanns tillgång till vattenkraft vid sågen och kvarnen. Tjocka drivlinor gick från ångmaskinerna till industrins olika tillverkningsställen.
Samtidigt med att ringugnen började bli klar uppförde man året 1882 ett nytt sågverk borta i Huddungeskogarna. Det byggdes vid Skogsjön som hade flack terräng vilket passade både för ankommande timmerforor och avgående virkestransporter mot Heby.
Att den befintliga sågen i Heby stöttades med ytterligare en såg i Skogsjö var nödvändigt. Dels gick det åt väldiga mängder av timmer och virke när man byggde tegelbruket, dels skulle det krävas spillved för att elda i tegelugnarna. En stor del av produktionen i Skogsjö gick också till avsalu i Stockholm via järnväg från Heby.
När Skogsjöprojektet var klart kunde den storskaliga tillverkningen av tegel äntligen komma i gång. Inför starten hade Axel Rosenlund försäkrat sig om att firmans ekonomi blev förstärkt. Det skedde genom att han på orten skaffade sig en sågverkskunnjg kompanjon med förmögen släkt. Bondsonen Johan Olsson från Arnebo hade arbetat som faktor på Wikströms såg i Heby och var känd for att ha nära till pengar. Olsson & Rosenlunds handelsbolag utökades snart med ännu fler finansiärer som alla hämtades ur släkten.
Våren 1894 tog handelsbolaget återigen sats då Olsson & Rosenlund köpte Hägerstens gård utanför Stockholm. På den anrika gården vid Mälaren rustades jordbruket samtidigt som man anlade hamn, sågverk med hyvleri och naturligtvis ett tegelbruk. Därmed var en betydande del av affärerna överflyttade till Stockholm. Gustaf Olsson som var yngre halvbror till Johan Olsson var den som stannade kvar i Heby. Från 1889 till sin död 1934 var det ”Grossen” som på hemmaplan regerade Firman. Så kallade ägarna och arbetarna bolaget.
Rörelsen i Heby fortsatte att växa. Runt 1910 hade man 100 anställda och tillverkade 7 000 kubikmeter trävaror och 1,5 miljon tegel. Sommaren 1919 förstördes gamla tegelbruket i en våldsam brand. Snickeriet och kvarnen som var byggda i tegel klarade sig. Vid samma tillfälle brann också Lantmännens anläggning ner med tegelbruk och allt. Det var också året 1919 som Skogsjö såg förstördes i en stor brand. De dramatiska händelserna kom verkligen slag i slag.
Återuppbyggt fick Olsson & Rosenlunds tegelbruk ytterligare två flamugnar. Tegelmästare Gunnar Larsson berättade vid den tiden att det nu också fanns tre taktegelpressar, en rörpress och en murtegelpress. Bruket utökades 1929 med ytterligare åtta flamugnar. Uppgifterna om hur många flamugnar man egentligen nyttjade växlar. Siffrorna är osäkra.
Tegelbruket var en lätt vinklad träbyggnad av gigantiska mått. Höjden var fem våningar. Man kom snart upp till en produktion på 7,2 miljoner takpannor om året. Dessutom 4 miljoner dräneringsrör och en del murtegel. Nu hade Olsson & Rosenlund landets största kapacitet på takpannor. Konkurrenten Tegelverket skröt med att de som grupp hade störst försäljning. Som mest ska arbetsstyrkan på Olsson & Rosenlunds tegelbruk ha uppgått till 150 man.
Mellan 1945 och 1950 byggdes taktegelbruket ut och tillverkningen av murtegel drogs ner. Istället började man satsa på glaserade avloppsrör vid sidan om takteglet. Dessutom fanns dräneringsrören som köptes av bönderna.
Olsson & Rosenlund tog också över andra tegelbruk. Sillbo tegelbruk i Huddunge köptes 1945 och Lantmännens tegelbruk i Heby 1947. Hos Lundqvist & Huddén i Vittinge arbetade man in sig via släktskap och olika företagsbildningar, bland annat via bolaget Knivsta såg. Men det dröjde till 1964 innan Olsson & Rosenlund helt tagit över ägandet av Lundqvist & Huddén varefter man i Vittinge specialiserade sig på enbart fasadtegel medan Heby gick in för taktegel.
I Hägersten hade Olsson & Rosenlund också ett eget bruk för murtegel åren 1897-1929. Ett annat närstående tegelbruk låg i Knivsta. Också borta i Värmland hade bröderna Karl och Axel Rosenlund under några år i slutet av 1800-talet ett tegelbruk. Dessutom fanns ett bruk i Vaksala, Uppsala som ägdes av Axel Rosenlunds svåger.
På 1940- och 50-talet ägnades i Heby stort intresse åt att även tillverka golvplattor i konstmaterial som såldes under namnet Golvetter. Enligt obekräftad uppgift var de baserade på asbestmineral som kom i säckar. På fabriken tömdes innehållet i behållare varpå emballaget omsorgsfullt skakades ur. Några hälsokonsekvenser är veterligt aldrig rapporterade. Plattorna blev inte någon framgång. Det sägs att man inte fick ordning på kvaliteten. Färgen ville smeta. Bättre gick det för snickeriets tillverkning och formluckefabriken.
I Heby arbetade sågen, skogsförvaltningen och tegelbruket under skilda chefer, men kontoret och den ekonomiska redovisningen var gemensam. Allt sorterade under aktiebolagets verkställande direktör som var Axel Rosenlund och efter honom sonen Sigge (Sigismund) som ledde företaget från 1918 till sin död 1955. Siste verkställande direktör inom familjen var Sigges yngre bror Ingvar – fram till försäljningen 1970.
Kriget blev en svår tid för industrin. Det byggdes lite och både personal och kunder var inkallade på beredskap. Efter kriget satte affärerna åter fart och det talades till och med om att Sigge Rosenlund i början av 1950-talet skissade på ett nytt tegelbruk. Det kom så långt som till tomt och ritningar men Sigge Rosenlund blev plötsligt sjuk. Han avled 1955 och ritningarna städades undan.
Samma år avled också bruksförvaltare Arvid Holmberg som då i många år varit platschef i Heby. Han efterträddes av 27-årige Karl Axel Rosenlund, son till Sigge Rosenlund. Ungefär samtidigt blev det äntligen ett uppsving i byggbranschen men det gynnade knappast takteglet eftersom det kommit massor av nya byggmaterial, särskilt för yttertak.
Sista stora investeringen i hebytegelbruket blev ombyggnaden våren 1956. I början av 1960-talet uppnådde man maximal tegeltillverkning: 6,5 miljoner taktegel, 5 miljoner rör och närmare 1 miljon mursten. Troligen är tegelbruken i Sillbo och Vittinge medräknade.
Men konkurrensen ökade och slutet närmade sig. 1964 började man tillverka betongtakpannor under varumärket Skandia vilket gav andrum och en tillfällig produktionsökning. Platschef Birger Lindham kunde fyra år senare berätta att förvaltningen i Heby med 250 anställda sammantaget omsatte 13-14 miljoner kronor. Produktionen fördelades så att 62 procent av försäljningen kom från tegel- och betongtakpannor, 20 procent från trävaror och 18 procent från snickerier.
När miljonprogrammet för hyreshus på 1970-talet var klart blev det helt stopp. Nu återstod småhusmarknaden om man ville sälja taktegel. År 1971 lades Sillbo tegelbruk ner och sågverksrörelsen i Heby såldes till Mellanskog, nuvarande Setra Group. I golvettfabriken hade man då gett upp projektet med golvplattor och inriktat sig på takpannor i betong. Tillverkningen av taktegel halverades medan betongtakplattornas volym för en tid steg. Men också här ökade konkurrensen. På orten fanns till exempel Heby Takpannefabrik som också hade en fabrik för betongpannor. Liknande fabriker växte upp på många håll.
Olsson & Rosenlund AB köptes 1970 av investmentbolaget Industrivärden och Karl-Einar Lindenfelt som tidigare haft ansvar för fastighetsförvaltning, tomter och utlåning blev bolagets nye verkställande direktör, Olsson & Rosenlunds blev nu dotterbolag till nybildade Jimor AB. Sista allmänna självdeklarationen för aktiebolaget är från 1970.
Nästan omgående kom besked från Industrivärden att det inte skulle bli några pengar för att rusta upp hebyindustrierna som med åren blivit omoderna och nedgångna. Allra minst skulle man räkna med något nytt tegelbruk vilket hade varit nödvändigt om tillverkningen skulle utvecklas. Fyra år senare upphörde alla nyinvesteringar i Heby och därmed hade nedräkningen börjat. Tegelbruket skulle köras till det bittra slutet eller så länge anläggningarna höll. Så sade man i klartext. Men inga upprustningar. Inte ens tegelugnarna fick repareras!
Slutet var nära. Under 1979 hade priset på tjockolja fördubblats vilket slog hårt när man som Olsson & Rosenlund förbrukade 20 kubikmeter varje dygn. Förlusten i tegelbruket beräknades det året till 1 miljon kronor. De flesta andra företag i branschen hade redan slagit igen. Sillbobruket i Huddunge var sedan länge stängt och Lundqvist & Huddén i Vittinge stängde 1979. Året därpå var det dags för tegelbruket i Heby som vid tidpunkten ägdes av AB Sevolero.
Betongpannefabriken i Heby som gick på halvfart berördes formellt inte av beslutet. Tillverkningen av takpannan överläts till konkurrenten Vittinge Tegelbruk som fortsatte att i Heby tillverka den så kallade Skandiapannan men nu under namnet Jönåkerspannan. Senare lades fabriken helt ner men Jönåkersmärket finns fortfarande. Snickerifabriken i Tärnsjö med fönstertillverkning som till en början hölls utanför problematiken stängdes trots detta något år efter tegelbruket.
Som mest hade man i Heby inom sågverk, skog och tegelbruk varit 230 anställda varav 150 i tegelbruket. Inom hela koncernen var man 1970 när bolaget såldes 764 anställda. Sören Lindberg var då disponent och platschef, försäljningen sköttes av Alvar Forsman och på kontoret styrde intendent Birger Zander. Skogvaktare var Evert Larsson.
Heby Taktegel Olsson & Rosenlund lades ned den 30 november 1980. Det var fjorton dagar efter att den sista tegelpannan lämnat ugnen. Hälften av de 60 varslade var över 50 år. Ungefär lika många hade egen villa. Bara ett fåtal fick nytt arbete innan tegelbruket stängde.
Många hoppades ändå på att tegeltillverkningen på något sätt skulle kunna fortsätta. Förhandlingar togs följande vår upp mellan Fabriks och den tidigare företagsledningen. Tanken var att facket skulle ta över tegelbruksbyggnaden för en symbolisk summa. Tillverkningen skulle som tänkt skötas av tjugo arbetare från tegelbruket som inte fått något ersättningsjobb. Olsson & Rosenlund erbjöd sig att ställa upp med borgen och köpa första årsproduktionen. Men mycket var oklart – bland annat hur man skulle få tillbaka den del av utrustningen som redan avlägsnats.
Sista arbetsdagen på tegelbruket i Heby var grå. Det har berättats om hur arbetarna satt ensamma i det kalla och dragiga tegelbruket. I lunchrummet hade någon artigt lagt fram några platsjournaler. Företagsledningen i Stockholm var osynlig men platschef Alvar Forsman slank in i lunchrummet, harklade sig och sade: ”På företagets vägnar kan jag meddela att samtliga kommer att avtackas med en middag vid senare tillfälle.”
Därpå försvann han diskret. En av arbetarna hade tagit med sig dragspel. Någon hade skaffat en tårta. Ett par gubbar dansade med varandra för att hålla värmen uppe. Avskedsgåvan från företaget blev ett par arbetshandskar till var och en som friställts! Sedan var det bara att gå hem. För första gången kunde man strunta i utstämplingen. Tidur och stämpelkort hade plockats bort så snart instämplingen var klar. För rättvisans skull får man betänka att arbetsgivaren då inte längre var det gamla familjeföretaget Olsson & Rosenlund utan investmentbolaget Industrivärden. Den utlovade middagen intogs som utlovats några veckor senare på Sala Stadshotell.
Tegelbrukets byggnader fick stå kvar i tre år men sedan revs de. Det som 2006 återstår av den gamla anläggningen är Axel Rosenlunds kvarnbyggnad från 1800-talet. Fastigheten är nu förfallen men ångpannan finns kvar. I dammen ligger en spårtralla nervräkt. Utanför på gården hittar man en gammal ångmaskinslina utsatt för väder och vind. Kontorsvillan som en gång inrymde kontor, övernattningslägenhet för ägaren, gästvåning och ett par rum för husmor och jungfru finns också kvar liksom chefsbostaden Vilhelmsro där disponent Holmberg bodde samt ett mindre hus mellan kontoret och ån för kamrer Svantesson. Dessutom finns fabriken för Golvetter och betongplattor kvar vid Västervägen med ladugården intill. Vidare ett spannmålsmagasin i tegel från 1930-talet om tre och en halv våning med demonstrationstegel på taket och med stall för loken bakom dubbla portar. Där bredvid en länga öppna packlador och ett sågspånssållningshus i tegel. Vid sågverkets ena hörn intill järnvägen sydväst om bron finns också ett äldre virkesskjul. Närmare stationen ligger ett stort virkesmagasin.
Större delen av tomtmarken i Heby köptes av kommunen undantaget sågverkets område och tomten intill järnvägen där den före detta snickerifabriken i tegel låg med tillhörande kontors- och personalhus. Denna tomt med tillhörande fastigheter ägs i dag av fastighetsbolaget Järntorget. Villan Vilhelmsro på tomten intill är i privat ägo.
Moderbolag: Olsson & Rosenlunds AB, Heby.
Text / källa: Nilsen, O. (2006). Tegelriket.
Lämna ett svar