Med få undantag hade tegelproduktionen legat i träda sedan mitten av 1500-talet. Det mesta av tegelstenen mellan 1500 och 1700-talet importerades från Danmark, Tyskland och Nederländerna. Orsaken kan ha varit reformationen, vars effekter slog hårt inom klosterväsende och byggnadshantverk. Men med nya ideal och byggnadssed på 1800-talet blev tegel en konsumtionsvara, och tegelbruket växte fram.

Den nya tegelproduktionen i början av 1800-talet var i första hand en bisyssla till jordbruket. Tegelbruken var små och godsanknutna. Man arbetade med en hantverksmässig teknik för en lokal marknad. Ofta var godset självt den enda avnämaren.
Leran grävdes upp för hand i lergropen och kördes med häst och vagn til lerbråkan (kranen). Lerbråkan, som drevs med oxe eller häst, var en tunna eller låda försedd med knivar på en lodrätt axel. Den bearbetade leran kärrades sedan til tegelslagaren, som vid sitt bord slog teglet i formar som vändes upp på bräder.
Efter formningen fördes råstenen till torkladan där den fick lufttorka någon månad. Därefter fördes råstenen til ugnen, som fylldes via porten på gaveln. När ugnen blivit helt fylld med ca. 30.000 tegel, murades porten igen och eldningen kunde börja. Man eldade genom fyrhål i ugnens långsida i omkring 10 dagar. Efter en veckas avsvalning kunde gavelporten åter öppnas och det färdiga teglet tas ut.
Det största hindret för en ökad tegelproduktion var att marknaden saknades. Men en marknad för tegel växte fram under 1800-talet i flera steg och på flera områden. Efter hand kom även större anläggningar i drift – tegelbruk som sålde sten på den lokala marknaden. Men även dessa var till stor del jordbruksarbeten. Tegeltillverkningen skedde under en kort säsong som komplement till annat arbete vid godset.
Den främsta orsaken till tegelbrukets framväxt var att tegel blev en konsumentprodukt. Det var ekonomiskt rationellt att anlägga tegelbruket. Tegel gjorde husen mer bekväma (bland annat på grund av skorstenar), hälsan förbättrades och det skapade en skarpare skillnad mellan det offentliga och privata livet. Arbetsdagarna blev längre, på grund av ett bättre inomhusklimat, och man kunde tjäna mer pengar som sedan kunde spenderas. Bland annat på kakel.
Men det är först från 1870-talet man kan börja tala om en tegelbruksindustri, med en övergång från gods- och gårdsbruk till självständiga tegelbruk i och runt städerna.
Källa: Tegelbruk (1987). Sveriges tegelindustriförening – Riksantikvarieämbetet. Stockholm