Medeltidiga bruk


Tegel har använts i Sverige sedan medeltiden. Gumlösa kyrka i Skåne, invigd 1191, anses vara den äldsta tegelbyggnaden inom landets nuvarande gränser. I Mälardalen hör Mariakyrkan i Sigtuna till de allra äldsta. Frem till mitten av 1500-talet användes tegel i byggandet på flera platser i landet.

Lindeballe tegelugn, Danmark. En av de äldsta tegelugnarna i Norden. Foto: Claes Lampi

Kunskapen om tegelbyggande kom i början utifrån, närmast från Danmark och Tyskland och följde med klosterordnarnas brödra- och lekmannaskaror. De första tegelugnarna var små, mycket enkla anläggningar, utformade för att möta kyrkans eller kungens behov.

Byggnaderna, främst kyrkor och slott, uppfördes av tegel som i regel slogs och brändes i anslutning till själva byggnadsplatsen.

Tilbakagång från 1500-talet

Med reformationen och klosterväsendets upphörande försvann mycket av hantverkskunnandet. Under 1600- och 1700-talet förekom istället en betydande import av taktegel från Nederländerna och Schlesvig-Holstein.

Svensktidens start under 1600-talet medgav endast ett begränsat nybyggande, främst då för adeln. Det var först på 1800-talet som en marknad för tegel växte fram i Sverige.

Tegelproduktion i medeltiden

Alla tegelprodukter tillverkades genom handformning. Målningen av leran utfördes av slavar som traskade omkring i stora låga kärl, liknande de släckbänkar för kalk som används idag. Slaven skötte städningen och målningen samtidigt och gick barfota i karet för att hitta småstenen i leran.

Leran formades sedan för hand till träformar. Storleken i medeltiden var ca. 28 x 14 x 9 cm, men kan variera en del. Det är betydligt större än moderna tegelstenar. Formatet kallas även stortegel (eller munktegel) och var i bruk från medeltiden fram till 1600-talet. Vissa platser i Sverige helt fram till 1800-talet.

Efter lufttorkningen byggdes ugnen upp av råteglet på nytt för varje bränning. Denna ugn hade formen av en rektangulär låda, med kanaler i botten för vedeldningen och kanaler i mitten, i längdriktningen, för passage av luft.

Muraren hade en mer betrodd ställning och tillhörde därför kungens livegne, trots att hans arbete inte var mer nedvärdigt än slavarnas. Under eldningen av ugnen – milen – som varade i fyra dagar, behövde han inte lämna den, utan elda kontinuerligt. Som rimligtvis misslyckades eldningen i dessa primitiva ugnar ofta, men om en brännare hade tur kunde han stiga i anseende även upp till kungens ombudsman.

Källa:

  • Hidemark, O. (1982). Fataburen. Nordiska museets och Skansens årsbok.
  • Tegelbruk (1987). Sveriges tegelindustriförening – Riksantikvarieämbetet. Stockholm