Efter andra världskriget mötte tegelsten konkurrens från andra byggmaterial. Betong användes mer och mer som konstruktionsmaterial. Dessutom tillkom lättbetong och klinkerblock. Med hård konkurrens från nya produkter hade man få alternativ: man var tvungen att förnya sig eller ge upp.
Många tegelbruk stängdes under denna period. Men några moderna tegelfabriker uppsto på 1960- och 1970-talen genom ombyggnad av äldre anläggningar.
Tillverkning vid ett modernt tegelbruk
Leran i lertaget, som kan ligga flera kilometer från bruket, grävs nu med hydraulgrävare eller frontlastare och förs med lastbil eller dumper till lerlagret. I lerlagret homogeniseras leran och lagret är tillräckligt stort för att man skall slippa gräva under vintern.
Tillverkningen är helt automatiserad, ofta med datoriserade styr- och övervakningssystem. För torkningen används kammartorkor som nu är betydeligt större än tidigare. Sättning och tömning av torkkamrarna klaras av en man. Teglet bränns i tunnelugn, som blivit vanlig från midten av 1960-talet.
Den första tunnelugnen for tegeltilverkning byggdes vid Brillinge i Uppsala 1948/49. Ugnarna är upp mot 100 meter långa och eldas i regel med olja. Vagnarna satts och töms helt maskinellt. Transporten av vagnarna genom tunnelugnen sker dygnet runt.
Efter avsvalning förpackas teglet i krympplast på pallar och förs med truck till lagret. Alla externa transporter sker med långtradare.
Årsproduktionen vid ett modernt tegelbruk är vanligen cirka 8 miljoner tegel av vilka upp mot 98 % klassas som fasadtegel. Kapaciteten ligger på 10-12 miljoner sten. Det största bruket som byggts i landet, Tjustorp i Skåne, hade en kapacitet av 25 miljoner sten, fördelat på två tillverkningslinjer, en för gult och en för rött tegel. Antalet anställda är strax under 25 man.
Lågkonjunktur och recession
På 1970-talet fanns endast fyra län kvar med tillverkning av fasadsten och andra specialprodukter av tegel. Dessa verk var:
Nedgången fortsatte och från slutet av 1990-talet återstod bara Vittinge tegelbruk.
Källa: Tegelbruk (1987). Sveriges tegelindustriförening – Riksantikvarieämbetet. Stockholm