Lomyrans tegelbruk i Parteboda utanför Ånge startade 1924 og nedlades 1953. Margit Pettersson skriver i Borgsjö Hembygdsförenings årsskrift 1983:
Hans Johan Moberg kom på idén att börja tillverkning av murtegel. Efter samråd med sonen Gustaf och mågen Andor Pettersson Bartling startade han tillverkningen 1924. Firman fick namnet Lomyrans Tegelbruk.
Tegelbruket uppfördes vid södra vägen, vägkorsningen väg 512 – södra vägen 511. Det var en byggnad där själva tillverkningen skedde, ett flertal torklador och fyra stukugnar i vilka teglet brändes. Stukugnarna var emellertid oekonomiska pga den stora vedåtgången, så de byggdes senare om till fältugnar. Först ombyggdes en ugn på försök, därefter ytterligare två. Maskinerna i tillverkningen drevs de första åren av en kultändare (Avance). En högspänningsledning drogs fram 1927-28 till tegelbruket, så då kunde man övergå till elektrisk drift. Det installerades en 45 hästkrafters motor, ledningsarbetet utfördes av Rapp och Tälje kraftverk var leverantör.
I tegelbrukets omedelbara närhet fanns en mycket fin lertäkt, där råvaran
hämtades. Leran lastades i s k decauvillevagnar för hand, ett mycket tungt arbete. Man lastade 30-40 vagnar per dag. Vagnarna spelades sedan från lertaget in till förältaren, där de tippades. Leran blandades med kalk, sand, sågspån och vatten i förältaren till lämplig konsistens.Lermassan fördes vidare in i ”lerbråkan”, som fungerade som en stor köttkvarn. Väggarna var av trä medan skruven som pressade fram lermassan var av stål. Det var en svår konst att få lermassan lämplig i konsistens, om den var för hård sprack den och för lös då fick tegelstenarna formen av limpor. I lerbråkans munstycke av mässingsplåt fanns små hål, genom dessa pressades in vatten för att lermassan skulle lättare glida igenom. När massan under mycket stort tryck pressats fram genom munstycket, skars den av med tre strängar så att stenarna skildes ut två och två. För den som plockade stenarna gällde det att snabbt ta dem och placera dem på kärrorna. Stor fingerfärdighet fordrades för att inte göra märken på de mjuka stenarna. Råstenen kärrades sedan till torkladorna där de lades upp på hyllor för torkning. De två första dygnen stod stenarna parvis, därefter särades de och sedan fick de torka ytterligare i tre dygn innan de skulle brännas till tegel. De torkade råstenarna kärrades från torkladorna till ugnen, där de travades in i en bestämd ordning. Man lade stenarna med mellanrum så att de stödde varandra. Så lades lager på lager tills ugnen var full. I ugnens botten fanns flera gångar som gick rakt igenom ugnen från ena långsidan till den andra. I dessa gångar eldade man med ved. Ugnens tak ”valvet” hade flera draghål. När man brände teglet eldades ugnen i två och ett halvt dygn. Elden kunde dirigeras till olika delar av ugnen genom att täppa till draghålen, detta för att få en jämn bränning på teglet. Efter två och ett halvt dygn provades om ”ugnen” var klar genom att sticka ned ett ”spett” från valvet till ugnens botten. I det hålet skulle man se att ”ugnen” hade en färg från röd till gul hela vägen. När ”ugnen” var klar murades alla draghål igen, även eldluckorna efter sidorna i ugnens botten. Så fick ugnen stå i två dygn innan teglet plockades ur.
De första åren var leveranserna många men små, det mesta av teglet användes till murning av skorstenar. Första stora leveranserna av tegel var 1925-26 då Hallsta ålderdomshem nybyggdes efter branden och 1926 byggdes Ede skola. Det var mycket stor efterfrågan på tegel så vid säsongens slut fanns ingenting på lager. Produktionen låg på 13-16000 tegel per skift. Säsongen för tillverkningen var från tidig vår till sen höst. Teglet kunde inte tillverkas om temperaturen understeg tre plusgrader.
Lertäkten vid tegelbruket tog slut i mitten på 40-talet. Sedan började man ta lera på nuvarande Hagströms mark. Då måste leran transporteras med lastbil fram till bruket. I lertaget fortsatte man emellertid att för hand lasta leran i decauvillevagnar som spelades upp och tippades på lastbilsflaket.
En annan produkt som började tillverkas vid tegelbruket under andra världskriget var kol för gengasdrift. Fjärde stukugnen byggdes om för detta ändamål. I en lada (där transformatorn nu står) krossades kolen och säckades. Lomyran levererade gengaskol bl.a. till statspolisen i Sundsvall.
Tegelbruket som startades av H. J. Moberg övertogs av sonen Gustaf 1930. Gustaf bedrev tegeltillverkning fram till 1947, då bildades ett aktiebolag. Aktieägarna var AB Norrlandshus, AB Erikslunds Ångsåg, Rudolf Strand, Gustaf Lindqvist och Gustaf Moberg. Vid Gustaf Mobergs död 1952 övertog hustrun Britta aktiedelen. Sista året tegeltillverkningen pågick var 1953. Enligt styrelseprotokoll den 13/11 1953 upphörde verksamheten pga dålig tillgång på lera.
Källa: Borgsjö Hembygdsförenings årsskrift 1983.
Koordinater: 62.520468, 15.767312
Lämna ett svar