Vid Mariedals slott, cirka 15 kilometer öster om Lidköping, växte under 1600-talet ett tegelbruk fram som kom att spela en viktig roll i regionens byggnadshistoria. Tegeltillverkningen tros ha startat i samband med slottets uppförande på 1660-talet, och kom att pågå i över 300 år – fram till nedläggningen den 23 juni 1968.
Koordinater: 58.477812, 13.392355 (Ova socken, Götene kommun)
Under brukets tidiga år tillverkades främst tak- och murtegel. På 1890-talet utökades produktionen till att även omfatta dräneringsrör, vilket speglar den tekniska utvecklingen och efterfrågan inom jordbruk och byggnation. År 1928 producerades 0,4 miljoner tegel, men det var först etter andra världskriget som verksamheten tog fart på allvar.
En tragisk händelse
Tegelbrukets historia rymmer också mörkare kapitel. En tragisk historia från Mariedals tegelbruk kan läsas i Falköpingsposten 30 juni 1905:
Vänstra armen indragen i en axelledning fick vid 7-tiden i onsdags afton 12-åriga Elsa Lund, då hun vid Mariedals tegelbruk var sysselsatt med att mata en af en fotogénmotor dragen lerkvarn för tillverkning af dräneringsrör. Olyckan tillgick så att flickans förkläde insnoddes i axelledningen. Vid försöket att lösgöra detta drogs handen och armen in i ledningen, hvarvid armen afbröts på två ställen.
Vid 10-tiden på kvällen inkom den skadade på Lidköpings lasarett, där man genast måste amputera armen strax nedom axelleden. Den skadade är dotter till tegelslagare Lund å Mariedal.
Berättelsen ger en stark påminnelse om de risker som fanns i den tidens industriarbete, även för barn.
Modernisering med Svedala-systemet
År 1946 uppfördes en ny produktionsanläggning intill den gamla, byggd enligt det så kallade Svedalasystemet – en svensk innovation där ugnen låg i bottenvåningen och torkvåningar byggdes ovanpå. Detta system möjliggjorde effektivare produktion året runt, med undantag för jul- och nyårshelgen samt semesterstopp på två, senere tre veckor. Spillvärmen från ugnen användes för att torka teglet och förhindra frysning under vintermånaderna. Torken var dimensionerad för att bära hela 245 000 ton material, vilket vittnar om den industriella skalan.
Ugnen vid Mariedal var en sicksack-ugn: 22×12 meter med 14 kammare. Elden vandrade ett varv på två veckor, och tegel sattes in och togs ut på motsatt sida. Bränslet bestod av fin stubb och grövre kol. Produktionen låg under 1950-talet på omkring tre miljoner tegel årligen.
Ägarskap och tegelmästare
Mariedals tegelbruk ägdes av familjen Wirgin och hörde till gården Mariedal. Från 1955 och fram till nedläggningen var Lars-Erik Rydéen tegelmästare vid bruket – en nyckelperson i den dagliga driften och kvalitetskontrollen. Innan Rydéen kom till Mariedals tegelbruk hade han varit tegelmästare vid Kalkuddens tegelbruk. Rydéen utexaminerades från Tegelmästarskolan i Svedala 1946, en tid då Svedala ansågs vara världsledande inom utveckling av tegelbruk.
När Rydéen kom till Mariedal var kunskapen om modern drift låg. Han omvandlade bruket till ett modernt företag, Mariedals Tegel AB, och genomförde en rad förbättringar: nytt lok, ny lastbil, nya truckar, färre anställda, nya tillverkningsmaskiner, nytt luftsystem och utbyggd verkstad. Han bidrog också till att utveckla försäljningsorganisationen och tog bruket från att främst förse gården till att bli en regional aktör.
Produkter och försäljningsområde
Produktionen omfattade ett brett sortiment: 2–8 tums dräneringsrör, murtegel, ”20-tegel”, fasadtegel och ibland takpannor, beroende på efterfrågan. Mariedals tegel såldes över ett stort område i Västra Götaland – från Herrljunga och Kollandsö till Mariestad, Hjo, Falköping, Skövde och Tidaholm. Bönder efterfrågade fler dimensioner till sina gårdar, och kommunerna byggde ut äldreomsorg och skolor – vilket ökade efterfrågan.
Ett bevarat minne
Utvecklingen gick snabbt under 1950- och 60-talen, men konkurrensen hårdnade. Plaströr och betongsten tog marknadsandelar, och danska tegelbruk – med politiskt stöd – expanderade kraftigt i Sverige. Svenska politiker gav inget motsvarande stöd, vilket bidrog till att mindre bruk som Mariedal fick det allt svårare. Detta ledde till att verksamheten till slut lades ned.
Trots att produktionen upphörde 1968 står tegelbrukets byggnad kvar i sina fyra våningar. Ugnen är riven och ladorna runtom har försvunnit, men de inre strukturerna är intakt – ett tyst vittne om en svunnen epok i svensk industrihistoria.
Källor:
- Stefan Rydéen, 2025.
- Olsson, L-E. (1987): Tegelbruk i Sverige. En branschinventering. Rapport RAÄ 1987:5. Riksantikvarieämbetet, Stockholm.
- Falköpingsposten 30 juni 1905.
Lämna ett svar