Nyby tegelbruk låg i norra delen av Sala socken, några kilometer från Jugansbo. Nyby bruk har beskrivits som ett på många sätt typiskt tak- och rörtegelbruk. Omnämns 1875 i en industrikalender. Köpt 1890 av T N Olsson. Köpt 1946 av Haga murtegelbruk, Arvid Lyckman. Övertogs 1964 av Anders Diös. Nedlagt 1970. 4 flamugnar.
Tillverkning av tegel har åtminstone från mitten av 1850-talet pågått i någorlunda industrimässig form på den så kallade Stampslätten vid Nyby. Men verksamheten är med säkerhet mycket äldre. Det bondeägda bruket till vilket det också hörde såg och kvarn omnämns till exempel redan 1735 som ”tegelbruket” och är det enda i Sala-Hebyområdet som finns upptaget i A Kjellbergs industrikalender från 1875.
Teglet som skulle levereras fraktades på 1800-talet från Nyby med pråmar som drogs av en ångslup. Först på Sagån fram till Saladamm som på den tiden gjorde skäl för namnet och därifrån vidare över den vidsträckta dammanläggningen fram till Sala stad. Nedanför tegelbruket finns vid Sagån en sten med järnring som ska ha varit förtöjningsplats.
Omkring 1890 köptes bruket av Nils Olsson från Malung som i omgångar moderniserade det. Vattenkraften, som man gick miste om när Sala damm torrlades samtidigt som ån stryptes ner, ersattes med en ångmaskin.
Ny tegelugn byggdes 1911.
Olssons söner övertog driften efter faderns död 1915. Nu handlade det mest om taktegel. På 1940-talet var man uppe i 800 000 takpannor om året. Bruket drevs då fortfarande med ångkraft.
Arvid Lyckman som även ägde Haga murtegelbruk utanför Enköping köpte 1946 tegelbruket tillsammans med byggnadsfirman Anders Diös AB. Det mesta av den gamla anläggningen revs och ersattes av en ny rektangulär tegelbruksbyggnad i fyra våningar med fyra flamugnar och torkutrymmen ovanpå dessa.
Sommardriften byttes mot drift året runt. Virket till bygget sågade man upp i den egna sågen varefter både såg och kvarn revs. Samtidigt gick man över till eldrift. Ångpannan i det fristående maskinhuset utrangerades. Den tekniska upprustningen var klar 1951.
Leran från Stampslätten vinschades på en bana som låg på bockar upp till andra våningsplanet i ugnshuset. På en annan bana bredvid den fyrkantiga skorstenen tog man in vedvagnarna. Ovanpå ugnarna hade luffarna fritt härbärge fram till nedläggningen. Det största orosmomentet tycks ha varit polisens återkommande razzior efter lösdrivare.
Under epoken Lyckman-Diös handlade det enbart om oglaserat taktegel och dräneringsrör. Mursten brände man i Hagabruket utanför Enköping. Efter att Lyckman avlidit blev Byggnadsfirman Anders Diös AB 1964 ensamägare av bruket. Allt taktegel som producerades gick då till Diös’ egna fastigheter och nybyggnadsprojekt. Rörteglet såldes till bönder i trakten. Produktionen låg nu på en halv miljon taktegel om året.
Året 1955 var det 20 man på tegelbruket som tillverkade 1,7 miljoner taktegel. Till detta kom en mindre mängd rör. Bengt Lyckman var verkställande direktör i början av 1960-talet. Han följdes av Dag Eriksson som blev bolagets siste verkställande direktör med kontor i Sala. Siste tegelmästaren på Nyby hette Tore Mahrs.
När efterfrågan på taktegel gick ner ökade man i stället tillverkningen av rör och tillhandahöll även nya dimensioner. Först var det enbart tre- och fyrtums. Från 1966 kom tvåtums. Tegelbruket lades ner 1970. Fem man fick sluta.
Byggnaden var i bra skick och fick stå kvar. Först användes den för bilskrotning men med tanke på spillolja och med Sagån utanför blev det ändring. Numera ägs byggnaden av Linde Elektriska och används som förråd. Maskinerna är borta och ugnarna utrivna. Hissarna är det enda av den gamla inredningen som återstår. Skorstenen har också förkortats. Intill tegelbruket står ett litet stenhus berövad sin skorsten och i dåligt skick. En gång hyste det ångmaskinen.
Text: Nilson, Olle. (2006). Tegelriket.
Lämna ett svar