För fasadtegel gäller höga krav på frostbeständighet, färg och utseende. I äldre tider var det främst en fråga om sortering, det bästa teglet användes som fasadtegel och det något sämre till murtegel.
Vad gäller färg och yta har modet skiftat mycket över tiden. Från början var allt tegel handslaget. Med en alltmer mekaniserad och förfinad tillverkning uppnådde man på 1890-talet en utomordentlig precision på fasadteglet. Vid Minnesberg tegelbruk och Börringe tegelbruk i Skåne tillverkades så kallade förbländertegel (fournierförbländer och chicagoförbländer) efter utländska patent.
Förbländerstenen hade stor måttnoggrannhet och litet format och murades i fasadytan i förband med fogar på endast några millimeter. Med blådämpningsugnar fick man fram ett blågrått till svart tegel för dekorativa inslag i fasaden. Glacering var ett annat sätt att uppnå dekorativa effekter. En tredje variant var så kallat engoberingstegel, ett tegel som innan bränningen fick en yta av speciallera, vilket gav en mängd olika färger som till exempel vitt, ockra, grönt eller blått. Samtidigt som färgvarianterna således ökade, kunde man få tegel med snart sagt vilken profil som helst. Tegelbrukens produktkataloger utvecklades till tjocka böcker med olika sorters formtegel.
Ett årtionde senare var allt plötsligt omodernt och osäljbart. Nationalromantiken slog igenom och handslaget tegel med ojämn bränning blev det nya idealet. Det var bara för tegelbruken att börja om från början igen.
Fasadteglets yta ges olika behandlingar – sandat, spånat, valsat, kvastat, refflat och så vidare. Nu finns också maskintillverkat handslaget teget att få.
Nästan alt tegel klassas idag som fasadtegel.
Källa: Tegelbruk (1987). Sveriges tegelindustriförening – Riksantikvarieämbetet. Stockholm