Murtegel var volymmässigt den stora produkten fram till 1950-talet. Storleken har varit relativt densamma i århundraden, ett resultat av att man har kunnat lyfta den med en hand. Ändå varje landsända hade sin uppfattning om det riktiga formatet.

I Mälardalen och Norrland var stortegel, 12 x 6 x 3″, det gängse formatet – en arv från medeltida tegelbruk. I Sydsverige användes 10 x 5 x 2,5″ och i Örebro med angränsande län en bastardform med småteglets längd och bredd och med storteglets tjocklek, 10 x 5 x 2,5″. I Göteborgsområdet var det förhärskande formatet 9 x 5 x 2,25″. Vid Skånes kustbruk och på Ven tillverkades också ett 9″ tegel för den danska marknaden.
Först på 1930-talet började murteglet normeras till det idag brukliga 250 x 120 x 62 mm (10 x 5 x 2 1/2″). Samtidigt fick man också varianter med lägre volymvikt.
Håltegel och andra varianter
Håltegel började tidigt tillverkas för att minska vikten och underlätta torkning och bränning. Dessa var billigare att producera och transportera, och var dessutom lättare att hantera på byggarbetsplatsen. Håltegel har också högre tryckhållfasthet än massivt tegel och har för de flesta användningsområden bättre egenskaper.
Håltegel användes till valvkappor och bjälklag, men även till mellanväggar. En variant kallades boktegel och kunde ha måtten 30 x 30 x 15 eller 30 x 30 x 20 cm och användes då till mellanväggar. På 1930-talet blev just mellanväggsplattor en stor produkt.
Modernt håltegel har vanligen många små hål, gärna så många som 78 per sten.

Källa: Tegelbruk (1987). Sveriges tegelindustriförening – Riksantikvarieämbetet. Stockholm