Tegelproduktion

Tegel är konstgjord sten, gjord av lera som antingen eldas i en ugn vid hög temperatur eller helt enkelt torkas. Produktionen har alltid bestått av följande sex steg: Utgrävning, bearbetning, formning, torkning, bränning (eller soltorkning) och sortering.

Utgrävning av lera vid Aaserud tegelbruk i Norge 1944. Bild: Ur Hans Zakariassens bok Teglindustriens historie.

Tidigare hade varje steg i produktionen sina egna yrkesmän, och det kunne vara från 6 til 25 män på ett bruk. Alla arbetsuppgifter hade sina egna namn och beteckningar. På stora tegelbruk kunde man ha en hög grad av specialisering. På mindre tegelarbeten kunde en och samma person utföra många olika uppgifter. Här är en översikt över de flesta uppgifterna:

  • Grävare: Ansvarade för att gräva fram leran och rulla den i skottkärror från lerfältet till bruket. Arbetet kunde göras med en spade, paternosterverk eller lingrävmaskin.
  • Gruvfogde: Utförde prospekteringen av lertäkten och kontrollerade leran.
  • Kranmatarna: Tog emot leran som skulle ältas. Ansvarade för att knåda leran till rätt konsistens i en lerälta (lerbråkan, kranen).
  • Avskäraren / pressare: Skar tegelet til rett storlek när råplattor pressades fram ur pressen. I äldre tid ansvarade för att tillverka ämnen till formaren.
  • Formaren: Tog de färdiggjorda, mjuka ämnen och tryckte in det i en tegelform. Sedan jämnade han till den övre ytan med en pinne, och den färdiga murtegelen välvdes på bärbrädan, där dom låg i formarna.
  • Påsättare / fråntagaren: Lyfta den ferdiga råtegelen från skärbordet til avläggningsbordet.
  • Skjutaren / kärrskraparen: Höll avläggningsbordet ren och rullade den bort til elevatoren.
  • Bortsättaren / avplockaren: Förde tegelet til en torkhylla. I torkladorna vändes stenen vid behov, för att få en jämnare torkning, ett arbete som vanligtvis sköttes av kvinnor eller småpojkar.
  • Inskjutaren: Fyllde ugnen med torrtegel. Detta krävde ordentliga kunskaper. Torrtegel skulle travas i ugnen enligt ett komplicerat system, för att tillräckligt med kanaler för bränsle, luft och eld skulle bildas
  • Portmurare: Murade porten til ugnskammaren igen.
  • Brännare: Var ansvarig för att murtegeln och andra tegelprodukter blev ordentligt bränd. Brännarens syssla krävde lång erfarenhet, då bedömningen av bränntemperatur och brännförlopp skedde genom att man tittade på lågorna och mätte sjunkningen i tegeltraven genom klockorna. Draget och dämed temperaturen i ugnen reglerades med spjäll och bränslet tillfördes vid behov. Bränslet, ved eller kol, fördes upp på ugnen av bränsleinskjutaren, som ibland kunde avancera till brännare.
  • Bränsleskjutaren / vedskjutaren: Förde bränslet upp på ugnen. Ibland lärdes upp til brännare.
  • Utskjutarna: Tömde ugnen.
  • Sorterarna: Kontrollerade kvaliteten og delade upp det brända teglet i olika färgnyanser.
  • Tegelmästaren: Ledde det daglige arbetet på bruket. Vid de förindustriella bruken var det tegelslagaren som svarade för driften och yrkeskunnandet.
  • Maskinisten:. Skötte brukets ångmaskin och såg till att kraftöverföring, tegelpress och övriga maskiner fungerade. Maskinisten var ofta något av tusenkonstnär och var en nyckelperson som hade arbete året om.

Dessutom kunde et tegelbruk ha smeder, snickare, formgjutare, reparatörer, elektriker, traktorförare, hantlangare etc.

Nyare metoder från slutet av 1800-talet

När tegelbruket industrialiserades på 1800-talet tillhandahölls ett antal hjälpmedel som avlöste de olika arbetarna: Grävmaskiner och vaggor avlöste grävaren. Elektriska lerkraner var till stor hjälp för kranmatarna. Och formningsmaskiner tog över formarens arbete. Den enda som i stort sett bevarade sitt hantverk även efter industrialiseringen var brännaren.

Källa:

  • Tegelbruk (1987). Sveriges tegelindustriförening – Riksantikvarieämbetet. Stockholm.
  • Nilson, O. (2006). Tegelriket. Takteglet – Bruken – Grosshandlarna.