Bränning

Från urminnes tider skedde bränningen i feltugnar. En feltugn kan byggas på många olika sätt. Det torkade teglet lades ofta på marken eller i ett hål. Stenen staplades i ett specifikt mönster med tanke på både drag och bränsle. Slutligen slogs ett tjockt lager mjuk lera över hela ugnen, med öppningar i botten för intag av luft för förbränning. Längst upp fanns hål för drag och rökutsläpp. Längre in på medeltiden utvecklades gradvis murade ugnar, vilket avsevärt förenklade eldningen.

Feltugn. Foto: AdobeStock

De viktigaste ugnarna i svensk tegelhistoria är periodiska ugnar, ringugnar, flamugnar och tunnelugnar.

Periodiska ugnar

En periodisk ugn var ofta ett murat rum av natursten och tegel, till en början utan valv och delvis nedgrävt i marken. Dessa ugnar fylldes från ovan och täcktes med bränd lera ovanpå. Senare försågs ugnarna med valv och skorsten. Fyllningen av ugnen skedde genom en port som murades igen innan eldningen kunde börja. Dessa ugnar vidareutvecklades senare med dragkanaler och mer eller mindre geniala reglage.

Dessa ugnar var periodiska. Det vill säga att de måste brännas, kylas, öppnas och tömmas efter varje bränning, för att sedan fyllas och förseglas igen för nästa bränning. Detta var vanligt vid svenska gårdstegelbruk från 1700-talet fram till omkring 1900.

Spigseth tegelugn ca 1860. Foto: Claes Lampi

Ringugnar

1858 uppfann tysken Hoffmann den kontinuerliga ugnen, ringugnen eller Hoffmanns ringugn. Detta ansågs vara ett av sin tids mest betydande markförvärv. Till skillnad från de periodiska ugnarna som fick kylas ner och tömmas och sedan fyllas på igen för nästa eldning, kunde brandzonen i ringugnen flyttas runt ringen.

Ringugn ved Almviks tegelbruk. Foto: Claes Lampi

Flamugn

I flamugnar eldades veden i en kammare som var skild från teglet. Detta fungerade så att en skiljevägg sattes upp på var sida om ugnen som gick nästan upp till taket (ca 2 meter). Ved brändes i dessa utrymmen och värme passerade över skiljeväggen och sögs ner mellan stenarna. Öppningar i golvet fungerade som ventilationssystem och värmen kunde på så sätt ledas ut i skorstenen eller till kaminen bredvid (rökning). Om värmen gick till sidougnen fick temperaturen stiga till ca. 300 grader innan du börjar elda. Det tog upp till sex dagar att bränna tegelstenen.

Tunnelugn

Efter 1950-talet började tunnelugnen få fäste i både Europa och Sverige. I denna ugn rullas tegelstenarna genom en tunnel. Och passerar de olika brandzonerna på vägen igenom.

Tunnelugn vid Bratsbergs tegelbruk, Norge 2014. Foto: Claes Lampi