Efter formningen fick leran torkas. Det traditionella sättet att torka råstenen var torkning i väl genomluftade sommarlador. Nackdelen med friluftstorkning var att ett skyfall kunde förstöra hela produktionen. Därför var stenen alltid täckt med lemmar, men den var ofta inte tillräckligt bra.
Senare förlade man torkningen i en hög byggnad ovanför själva ugnen och kunde på så sätt utnyttja överskottsvärmen från ugnen. I kombination med automatisk bortsättning av råstenen kom detta att kallas Svedalasystemet. Systemet innebar att säsongen kunde förlängas med flera månader och det kombinerades ofta med den äldre typen av sommarlador. Just torkanläggningens utformning kom att ge karaktär åt tegelbruken från det att Svedalasystemet introducerades på 1890-talet och långt in på 1940-talet.
Olika torksystem för ringugnbruk:
- Cohrs’ system: Värmen dras från sidan av ringugnen, upp och in i torkladorna
- Dannenbergs system: Värmen hämtas från toppen av ringugnen och leds ner på sidan
- Ohles system: Värmen dras från mitten av ugnen, upp och åt sidan.
- F. L. Smidth & Co: Värmen dras från toppen av ringugnen och ut till ena sidan.
Både utomhustorkning och inomhustorkning tog tid, ofta 3-4 veckor, innan stenen kunde brännas. Först med kammartorkar / tunneltorkar fikk tegelbruken en mer generell utformning så att byggnaderna vid ett modernt tegelbruk inte skiljer sig mycket från byggnaderna vid annan tillverkningsindustri.
Till en tunnelugn hör alltid en konsttorkanläggning, kammartorkar eller tunneltorkar. Med dessa kan man utnyttja överskottsvärmen vid bränningen till torkning av råstenen.
Källa: Tegelbruk (1987). Sveriges tegelindustriförening – Riksantikvarieämbetet. Stockholm