För tunnväggigt gods (taktegel och rör) var ringugnar mindre lämpade. För sådant kom därför en särskild ugnstyp, flamugnen att utvecklas. Flamugnen hade överslående låga, vilket gör att godset i ugnen bränns uppifrån och ner.
Flamugnarna eldades alltid med ved. De var nästan alltid seriebyggda, så att värmen från en ugn kunde förvärma nästa ugn. Trots detta var flamugnen mycket bränslekrävande, ungefär dubbelt mot ringugnen. Detta fick till följd att taktegeltillverkningen ofta kombinerades med sågverk för att ta till vara virkesavfall.
I flamugnar eldades veden i en kammare som var skild från teglet. Detta fungerade så att en skiljevägg sattes upp på var sida om ugnen som gick nästan upp till taket (ca 2 meter). Ved brändes i dessa utrymmen och värme passerade över skiljeväggen och sögs ner mellan stenarna. Öppningar i golvet fungerade som ventilationssystem och värmen kunde på så sätt ledas ut i skorstenen eller till kaminen bredvid (rökning). Om värmen gick till sidougnen fick temperaturen stiga till ca. 300 grader innan du börjar elda. Det tog upp till sex dagar att bränna tegelstenen.
I Sverige var flamugnen den viktigaste metoden för att bränna takpannor från 1870-talet och framåt. Den användes aldrig för murtegel.
Flamugnen var, till skillnad från ringugnen, en periodisk ugn. En normalstor flamugn hade en kammare som rymde 15-20 000 takpannor och fick tändas och släckas för varje eldning. Dessutom använde den upp till dubbelt så mycket bränsle som ringugnen. Varför användes den då? Anledningen var främst kvalitet. Takpannorna i lågugnen kom inte i kontakt med lågorna och därmed blev pannorna inte missfärgade. Svenska takpannor är därför mycket rödare i färgen än t.ex. norska som brändes i ringugn.
Även om flamugnen var intermittenta, utnyttjade de värmen bättre än de äldre periodiske ugnarna. Flamugnar byggdes i par med ett system av spjäll och rökkanaler. Spillvärme från en ugn som användes för kylning användes för att värma ugnen bredvid. Ändå använde en normal eldning upp till 40 kubikmeter ved.
Teglet kunde packas tätt i en flamugn, då man inte skulle behöva kasta ved i mitten av teglet (som i ringugnen). För att se till att takpannan inte skulle komma i kontakt med lågorna placerades ofta avloppsrör ovanpå. Eldningen skedde från öppningar i ugnens tak, på samma sätt som ringugnen.
Det rapporteras från Sverige att de även bränt döda hundar och katter. Tegelbruket fungerade i viss mening som ett djurkrematorium, vilket i praktiken var ett hygieniskt sätt att bli av med kadaver.