Periodisk ugn

Från medeltiden utvecklades murade ugnar, utan valv och delvis nedgrävda i marken. De var periodiska. Det vill säga att de måste kylas, öppnas och tömmas efter varje bränning, för att sedan fyllas och förseglas igen för nästa bränning.

Lindeballe tegelugn 1200-talet, Danmark. Foto: Claes Lampi

Mindre ugnar fylldes ofta uppifrån och täcktes med lera ovanpå. Detta var en utveckling av de gamla fältugnarna.

I större ugnar kunde fyllning ske genom en port som murades upp innan eldningen kunde påbörjas. Ugnarna utvecklades så småningom med förbränningsportar och olika sätt att reglera draget.

Storleken på kammaren kunde variera, från cirka 4×5 meter till upp till det dubbelte i de största ugnarna.

Spigseth tegelugn, Norge ca 1860. Foto: Claes Lampi

Från mitten av 1700-talet kunde ugnarna förses med valv och överbyggnad. Denna typ av ugn kallas en kammarugn eller valvugn. Valvugnen hade tegelväggar på alla fyra sidor täckta med tegelvalv, d. v. s. en helt sluten ugn. Sidoväggarna hade oftast tegel på insidan och naturstensmurar på utsidan. Gavelväggen byggdes av bränt tegel med öppningar för införande av torkad sten. Det fanns kanaler i golvet och rör för rökgaserna.

Olika sått at stapla de torra lerstyckena i ugnen blev ofta tegelmästarens personliga signatur för en lyckad bränning. En produktionscykel tog två till tre veckor mellan varje bränning. Detta inkluderade uppvärmning och nedkylning av ugnen, som båda kunde ta 3-5 dagar.

Eldningen sköttes ofta från öppningar längs ugnens sidor. Torrt ved eller kol var det föredragna bränslet. En normal bränning kunde ge mellan 30-50.000 tegel.

Bränningen startade vid påsktid och varade fram till oktober, det vill säga endast sex månaders drift.

Periodiska ugnar var de vanligaste tegelugnarna i Sverige fram tills ringugnar och flamugnar tog över på 1870-talet.