Ringugn

1858 patenterade tysken Friedrich Eduard Hoffmann ringugnen. Till skillnad från de periodiska ugnarna som fick kylas och tömmas vid varje eldning kunde brandzonen i ringugnen kontinuerligt flyttas runt. Kapaciteten ökade och bränsleförbrukningen minskade jämfört med de periodiska ugnarna. Ugnen revolutionerade tegelindustrin från 1860-talet.

Ringugn ved Almviks tegelbruk. Foto: Claes Lampi

Ugnen var till en början helt rund men fick efter hand formen av en löparbana på en sportarena. Ugnen tömdes på bränt tegel och oförbränt tegel sattes kontinuerligt in där ugnen gradvis hade svalnat. Längden på förbränningskanalen i de flesta ringugnar var från 70 till 100 meter. Värmen från stenen under kylningen användes för att värma oförbränd sten innan värmen kom hit och på så sätt var systemet mycket energibesparande, troligen 60% besparing. Eldningen skedde genom att bränsle hälldes ner genom eldhål på kamintaket.

Sveriges första ringugn byggdes i 1872 i Lomma. Några år därefter tillkom en motsvarande ugn i Pålsjö utanför Lund. Som jämförelse fick Norge sin första ringugn 1864, ved Malde tegelbruk, och fem til innan 1872. Sverige gick ändå snabbt om Norge både vad gäller kvalitet och kunskap om tegelproduktion.

Ringugnen eldades med ved, torv eller stenkol och ugnstypen kom inom ett par decennier att bli i det närmaste allenarådande vid murtegelbruken.

Inne i ringugnen. Foto: Claes Lampi

En variant på ringugnen är sicksack-ugnen (från 1868) och en annan är hablaugnen (från 1927). Båda varianterna syftar till att ytterligare minska bränsleåtgången och ger en kompaktare planform än den utdragna ringugnen vid samma produktionskapacitet.

För mer information om ringugnen, se följande: