Sala tegelbruks AB

Sala tegelbruk byggt 1883. Köpt 1893 av familjen Camitz. Brann 1937, återuppbyggt. Brann ånyo 1960, återuppbyggt. Nedlagt 1970, rivet. 1 ringugn. Troligen ingen flamugn. På slutet mur- och fasadtegel, tidigare även taktegel och rör.

Sala Tegelbruk var äldst i staden. Det låg i industriområdet Mamre direkt norr om stationen. Framförallt var det ett bruk för murtegel. Bruket blev ett av landets större och var snart uppe i en produktion av 7 miljoner tegel per år. Det grundades 1881 av baningenjör Wickman med stöd av blivande landshövdingen Nordström och disponent Gerdeman och tillkom som följd av att Sala skulle återuppbyggas efter stadsbranden 1880. Visserligen slutade det så att de flesta husen tvärt emot alla rekommendationer ändå byggdes upp i trä, men behovet av tegel till förstörda skorstensmurar var stort. Till detta kom viss efterfrågan på taktegel och dräneringsrör.

Samtidigt med att tegelbruket etablerades började driften vid Sala gruva och hytta att tyna. Sala tegelbruk blev därmed en viktig ersättning för sysselsättningen i staden. Ändå var efterfrågan på tegel rätt svag och projektet som tillförts ett betydande aktiekapital blev en besvikelse för byggherrarna. Man övervägde att sälja företaget som nu fått en av traktens första ringugnar. Den byggdes 1883 kort efter att Olsson & Rosenlunds ringugn i Heby blivit klar. Tidigare hade murtegel bränts i fältugn till exempel på egendomen Strömsbacka intill Väsby Kungsgård.

I stället för att avyttra verksamheten erbjöd man stationsskrivaren Ewert Camitz att bli försäljare för bruket. Camitz som kom från Värmland accepterade anbudet och fick snart fart på rörelsen. Samtidigt drev Camitz AB Kalkbacken som var ett av Salas båda kalkbruk. Snart började han själv köpa upp aktierna i tegelbruket. Kontoret låg i Sveahuset. 1892 brann det på bruket vilket gav Camitz tillfälle att helt ta över. Från 1893 efterträdde han disponenten Gerdman som efter Wikman lett verksamheten mellan 1887 och 1893. Camitz blev nu verkställande direktör och ensam ägare till Sala Tegelbruk.

Fram till mitten av 1920-talet handlade det enbart om att hålla drift från maj till oktober. Resten av året sökte sig arbetsstyrkan till skogen eller sågarna i trakten.
Sala stad hade nu vuxit till en betydande lokal marknad. Året 1903 fick man leverera tegel till kasernerna som trängkåren då byggde. Sala Tegelbruk utvidgades 1908 och hade året 1922 hundra anställda och en tillverkning på 3,5 miljoner tegel, både mur-, tak – och rörtegel. Tegelbruket elektrifierades och moderniserades 1917-20 varefter det från 1924 var i gång året runt. Samtidigt kunde arbetsstyrkan halveras fast tillverkningen passerat femmiljonstrecket. Det man då satsade på var ett ”lättare” tegel för minskad materialåtgången och sänkta bygg- och transportkostnader. En enda större strejk förekom. Året var 1918.

Efter Evert L Camitz som avled 1920 tog sonen Curt Camitz över. Han var då 32 år och hade börjat sin bana som officer på Gotland, kom till Sala 1921 och slutade med aktiv militärtjänst 1922. Han fortsatte även under tegelbrukstiden att ha olika sidosysslor. Var bland annat tillsammans med sin ena son chef för Salas borgarbrandkår (staden fick inte fast anställda brandmän förrän 1958). Var även i många år redaktör för branschtidningen ”Tegel”. Dessutom drygade han ut disponentsysslan med att skriva äventyrsromaner och även en barnbok. Ett vridbart torn i Camitz villa inreddes till författarverkstad. Tornet inköptes och räddades från förgängelse av en entusiast när villan revs. Det finns nu uppbyggt som konstnärsateljé i Tärna. Att Camitz kunde splittra sin tillvaro som han gjorde förklaras till en del av att han på tegelbruket hade den legendariske tegelmästaren Oskar Bleckert som arbetsledare redan från början. Bleckerts tegelmästarsläkt var också verksam i bland annat Sillbo tegelbruk i Huddunge och på många andra håll.

Aktiekapitalet var ännu 1930 blygsamma 73 000 kronor men arbetade sig så småningom upp till 504 000. Tillverkningsvärdet på produktionen är svår att följa eftersom man vissa år redovisar antal tillverkade tegel, andra år enbart saluvärdet räknat i kronor. Man tycks välja den redovisningsmetod som för stunden såg gynnsammast ut.

1930 tillverkade i vilket fall 60 man 6 miljoner tegel. 1937 specificerar man tillverkningen: 7 miljoner mur- och fasadtegel, 3 miljoner taktegel och en halv miljon rör.
1940 tillverkade 70 man 10 miljoner tegel. 1950 gjorde 80 man samma jobb. Året 1955 låg man på topp med 90 man, medan arbetsstyrkan 1970 krympt till 25 man som då tillverkade tegel till ett värde av endast 1,6 miljoner kronor.
I Heby var det inget konstigt med att arbeta på tegelbruk. I Sala var det tvärtom. Här undvek man tegelbruken. Både Sala Tegelbruk och Josefsdal hade alltid svårt att få fast folk. Arbetet sågs som tungt och smutsigt jämfört med att vara vid maskinfabriken eller i någon av de andra verkstäderna.

Brukets torkbyggnader brann i början av 1937 med skador för bortåt två miljoner kronor, men allt återuppbyggdes. Den 17 januari 1960 brann åter tegelbruket med miljonskador, men byggdes upp ännu en gång. Verksamheten var i gång redan i augusti utan att permitteringar hade behövts. Därefter tillverkade man endast fasadtegel.

Det förekom ett ständigt experimenterande med tegelsortimentet hos Sala Tegelbruk. Från att man 1930 tillverkat mur-, taktegel och dräneringsrör låg tonvikten 1940 på högporöst murtegel och taktegel. Tio år senare var det fasadbeklädnadstegel, lättmurtegel och taktegel och efter ytterligare tio år (1960) ”20-tegel”, fönsterbalkar och romabalkar. Året 1963 fasadtegel, tegelstavar och täcktegel.

År 1957 köpte företaget Förenade tegelbruken i Linköping. Dessutom förvaltade man Insjöns tegelbruk i Dalarna. Tillsammans hade företagsgruppen en årlig tillverkningskapacitet på 29 miljoner tegel vilket var en anmärkningsvärd volym. En av storkunderna var byggnadsfirman Anders Diös med rötter i Sala. Man hade också en egen byggmaterialfirma – Camitz & Remshagen som drevs under olika adresser i Sala. Remshagen var anställd som kamrer på Sala tegelbruk.

Sommaren 1958 lämnade Curt Camitz senior över chefskapet till sonen Curt men efter bara ett år avled denne 40 år gammal och efterträddes av brodern Georg Camitz som tidigare varit reklamtecknare.

Den kalla vintern 1966, samma år som Josefsdal lades ner, skars driften ner på Sala Tegelbruk. 55 man berördes och 25 av dem friställdes helt. Den dagliga ledningen sköttes då av övertegelmästare Eckemark. Sala Tegelbruk inställde betalningarna 1970 varpå rörelsen slutgiltigt lades ner. Curt Camitz var då 82 år. 28 man förlorade arbetet. Samtidigt gick sonen Georg som alls inte eftertraktat chefsskapet plötsligt bort. Slutet för företaget blev på så sätt extra tragiskt.

Tankar på någon form av ersättningstillverkning dryftades trots allt. Bland annat talade man om att tillverka porösa tegelkulor för odlingsändamål. En liknande fabrik byggdes dock i trakten av Sevalla så planerna i Sala skrinlades. Tegelbrukets utrustning såldes snart och byggnaderna revs. Senare dök brukets gamla fläktar upp när man röjde efter en brand i en hönserianläggning i Västerfärnebo. Utredarna förvånades över att fläktarna som lyfts fram ur askan ännu fungerade. Visserligen hade vingarna smält men motorerna satte igång sa snart de anslöts till ström. Hönseriägaren visste besked. Ventilationsutrustningen kom från Sala Tegelbruks kvarlåtenskap. Samtliga fläktar var byggda för att klara extrema temperaturer från tegelugnarna.
Trots att Sala Tegelbruk var stort och välbekant och Curt Camitz själv verkade som skriftställare har tegelbruket som det verkar lämnat efter sig få eller inga handlingar av typ priskuranter, jubileumsskrifter etcetera. De flesta spår har sopats igen.

Text og källa: Olle Nilson i boken ”Tegelriket” från 2006.


Publicerat

i

,

av

Kommentarer

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *