Sillbo tegelbruk

Tegelbruket som anlades på 1870-talet, kanske redan 1865, ligger i sydvästra delen av Huddunge intill en såg- och kvarnrörelse som då redan fanns på platsen. Troligen handlade det vid starten om fältugn eller en enkel periodisk ugn. Axel Rosenlund som köpt fastigheten av sin far behöll egendomen en kort tid innan han flyttade över sitt intresse till Heby varpå lantbrukare A E Söderlund tog över anläggningarna i Sillbo.

Exakt vem av dem, Rosenlund eller Söderlund, som byggde upp det permanenta tegelbruket är oklart. Det skedde i vilket fall i skarven mellan ägarna. Som officiellt startår har 1889 angetts.

I Sillbo tillverkades mest taktegel. Första åren brände man tegel enbart om sommaren och började inte leverera av produktionen förrän snön hade fallit. Många kunder var bönder från Östervåla och Tierp som om vintern hämtade teglet med släde.

Omkring 1903 hade man 6 anställda som tillverkade 150 000 mur-och taktegel. I företaget ingick då även sågverket och kvarnen på andra sidan vägen. Driften skedde på den tiden med ångmaskin som var placerad i kvarnens bottenvåning. Från denna gick drivlinor fram till de olika verksamheterna där kraftfördelning inne i byggnaderna skedde med drivrem.

Det färdiga tegelbruket visade sig snart ligga alltför nära sågen. För brandriskens skull flyttades det 1927 över till andra sidan ån. Ugnsbyggnaden blev nu i fem våningar och fick fullt klar fyra flamugnar med torkutrymmen i bottnarna ovanpå ugnarna.

1928 tillverkade man 0,7 miljoner taktegel. 1939 var det 1,2 miljoner. Vid den tiden drevs bruket av nästa generation, bröderna Oskar och Hjalmar Söderlund med den senare som chef.

Efter Oskars död byggde Hjalmar Söderlund 1938 ut anläggningen åt väster där den fick ytterligare tre ugnar. Veden vinschades upp ovanpå ugnarna där det var ett system av räls, vändskivor, korsningar och växlar.

Sågen och kvarnen såldes tidigt bort till Johan Andersson som var släkt med Söderlunds fru medan Söderlund behöll tegelbruket tills han 1945 av ekonomiska skäl var tvungen att överlåta det på Olsson & Rosenlund. Därmed var familjen
Rosenlund & kompani åter tillbaka till Sillbo där Axel Rosenlunds affärer en gång startat på sent 1800-tal. Årsproduktionen vid försäljningen var ca 1 miljon tegelvaror.

1950 fick bruket ett ”rampsystem” för torkning av råsten som omgående gav problem. Det var ett mekaniskt transportsystem med eldriven automatik som från tillverkningens tegelpressar fraktade råteglet till de speciella torkkamrar som låg bredvid ugnarna och från dem vidare till bränningen. Arrangemanget skulle spara tid och kraft men blev snart heltidssyssla för en arbetare som fortlöpande fick ägna sig åt att åtgärda de ständiga driftsavbrotten. Även kvaliteten på det torkade råteglet blev dålig i torkkamrarna. Det berättas om hela hustak som fick bytas ut i trakten efter att pannorna frostsprängts redan första vintern efter leveransen. Problemen i Sillbo löstes så småningom men bidrog ändå till att bygdens taktegel kom i vanrykte vilket skvalpade över också på de andra bruken.
Beroende på vilken ingenjör som för tillfallet var tongivande borta i Heby hänföll man olika kraftfullt åt ett frejdigt experimenterande. Det vådligaste försöket var när ingenjör Lingham skulle blåsa in hetvatten i en ännu hetare flamugn för att förhoppningsvis få en brun oxidering på teglet. Arbetarna varnade men Lingham stod på sig. Teglet kollapsade och ugnen sprack. Efter detta misslyckande fick man mura om ugnen.

Leran togs från täkter öster om bruket. Vagnarnas räls passerade under landsvägen Heby-Huddunge. På senare år fraktades leran till bruket med dumpers. Som de flesta andra tegelbruk hade man i Sillbo en stor lersump där leran kunde avfrostas med ånga som sprutades in från den stora ångpannan. Tegelpressarna drevs med tryckluft men ursprungligen hade det skett med linor från ångmaskinen vid kvarnen/ sågen på andra sidan vägen. Under en arbetsdag brukade presslagen producera 7 000 pannor.

Ugnarna eldades med ved eller ribb. De sista åren användes också olja som manuellt sprutades ner i klockorna genom munstycken från ett rörsystem.
Tegelbruket i Sillbo var så när som på den första tiden i gång större delen av året. Ute på lertagen täckte man vintertid med halm. Ändå tjälade leran och man fick spränga med dynamit för att komma ner till frostfritt djup. Även vid lerkranen frös leran om vintern men tinades med varmluft via rörledningar från ångpannan. Frysta klumpar brukade man också kasta i lerkrossen. Vintern gav annars tid för nödvändiga underhållsarbeten. Mekaniken med transportband och drivning skulle ses över och smörjas, sänkstolar justeras och medfaret virke åtgärdas. Ugnarna måste också sotas.

Sillbo var ett typiskt luffarbruk. Ännu kan man se lämningar efter logerarna. Socialt fanns en tydlig gradering. Tegelbruket hade till exempel skilda rast- och matutrymmen för olika kategorier. Luffarna åt för sig på egna bord och bänkar, i motsatta änden av bruket åt de tillfälligt anställda och för de fast anställda fanns en tredje matplats. När man hade rast satt man på en kant vid tegelugnen med pipa, cigarett eller kaffetermos. Man kan gissa att tegelmästaren själv åt borta i sin bostad, men kanske är det fel.

Efter moderniseringarna åren 1950-54 fördubblades produktionen under tegelmästare Bleckert, men problemen med de dåligt fungerande torkkamrarna kvarstod. Även transportmöjligheterna var sämre än i Heby och Vittinge som hade järnväg och bra vägförbindelser.

Olsson & Rosenlunds tegelbruk i Sillbo lades ner år 1971. Vid nedläggningen fanns 22 anställda. Sågen och kvarnen som övergått till Johan Andersson var då redan nedlagda. Sågen stängdes 1963, enligt en annan uppgift ännu tidigare. Kvarnen 1969. Siste tegelmästare var Karl Erik Kling som liksom en del av personalen omgående fick arbete på ett tegelbruk i Vittinge.

År 1980 övertog Kling den nedlagda Sillboanläggningen från Olsson & Rosenlund. Någon återstart blev det dock aldrig även om sonen ville pröva med att tillverka specialmurtegel. Sådant efterfrågades bland annat i Visby. I beslutet att avstå från omstart fick vägas in att Sillbo tegelbruk redan till en del blivit avväpnat eftersom delar av utrustningen sålts till konkurrenter.

Tegelbruket med fyrkantig skorsten finns kvar men byggnaderna är i dåligt skick. Pressmaskinerna är avlägsnade men lerkranen med stenvalsar och annan utrustning är delvis intakta. Flamugnarna har dock invändigt berövats det eldfasta tegel som skyddade väggarna bakom eldstadsbryggorna. Det teglet var dyrt och togs bort för att återanvändas hos Olsson & Rosenlund. En nocktegelpress från Sillbo finns på Tegelbruksmuseet i Heby. En medfaren strängtegelpress står kvar inne i bruket men kan inte nås på grund av rasrisk.

Text/källa: Olle Nilson i boken ”Tegelriket” från 2006.

Moderbolag: Olsson & Rosenlunds AB, Heby.


Publicerat

i

, ,

av

Etiketter:

Kommentarer

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *