Skattmansö tegelbruk låg söder om Vittinge. Anor från tidigt 1800-tal. Köpt 1929 av Uppsala-Ekeby. Nedlagt 1968. Rivet 1974. 2 flamugnar. Tvåkupigt taktegel.
Från början ett godstegelbruk i anslutning till ett stångjärnsbruk. Tegelbruket och arbetarbostäder anlades åren 1799-1801. Låg söder om Vittinge, 500 meter nordväst om stenbron vid Ytterkvarn där i sin tur stångjärnbruket och kvarnen fanns. Det handlade alltså om ett regelrätt industriområde.
Allt under samme ägare med Ytterkvarn som gemensam adress.
Tegelbruket låg i Vittinge socken men tryckt mot gränsen till Österunda. Tegelmästarens bostad ska ha legat mitt på gränslinjen. Läget medförde namnförbistring. Järnbruket och den kvarnrörelse som var förknippade med tegelbruket låg till exempel på andra sidan om Österundagränsen på en plats som kallas Ytterkvarn. Till detta kom Källsta som var namnet på en gård som tillhörde samma ägare som Skattmansö säteri och som låg en halvmil längre österut i Österunda.
Resultatet blev att tegelbruket åtminstone runt sekelskiftet 1900 kallades ”Källsta tegelbruk” – ibland med tillägget ”i Österunda” eller ”i Skattmansö” eller ”i Ytterquarn”. I dag känner man det mest som ”Skattmansö tegelbruk” ofta med tillägget ”under Uppsala-Ekeby AB”.
Omkring 1903 var årstillverkningen 215 000 mur- och taktegel. Från 1908 finns en uppgift om 400 000 tegel inklusive rör. Vid ingången av 1920-talet flyttade Uppsala-Ekeby AB över sin produktion av takpannor till Skattmansö tegelbruk. Man övertog formellt tegelbruket på arrendebas 1929 men Johan Kristoffer Toll stod som ägare. Därefter kom det till en början mest att handla om tvåkupigt taktegel och rör men specialiteten blev till slut handslaget murtegel i storformat. Sådant tillverkade man på beställning ända in på 1960-talet.
Tillverkningen skedde på gammalt sätt med torkning under sommaren följt av rumsskjutning vilket betydde att råteglet efter tillverkningen långlagrades för att brännas till vintern. Senare år började bränningen redan på sommaren och fortsatte till fram på senhösten.
Bruket drevs med vattenkraft från den uppdämda ån medels dubbla underfallshjul över en stensatt vattenränna. Vid lågvatten användes ånglokomobil. Maskinen flyttades med hästar mellan tegelbruket och verksamheterna vid Ytterkvarn och Överkvarn.
Två man sysselsattes under många år med att för hand gräva lera i terrängen runt bruket. Över dammfördämningen kom till exempel ett transportspår som gick fram till bruket där leran tippades och omgående förpassades till pressmaskinen. Bränningen skedde i två flamugnar av ålderdomlig modell. Man började med att elda underifrån genom piphus på sidorna. Därefter skedde eldningen uppifrån.
Endast sommardrift förekom eftersom man torkade i fristående lador utan uppvärmning. De fem ladorna kallades Eländet, Nya Ladan, Rasslet, Bonnkyrkan och Strettan. Dess utom fanns en sjätte torklada som stod oanvänd under senare år. Två tidigare torklador som revs under Uppsala-Ekebytiden hette Pinan och Plågan.
Tillverkningen beskrivs av Lennart Jansson i Vittinge som arbetade på bruket 1942-45 och 1948. Någon lersump fanns aldrig utan allt gjordes i ett svep. Vagnarna vinschades upp till ett övre plan där de tippades i en stor lår. Ett par vagnar åt gången brukade bli lagom. Från låren matades leran av en man ner i den stående lerkvarnen med skyffel och långklona (raka). Arbetaren hade då att tänka på att konsistensen skulle vara duglig. Detta gjorde han genom att vid behov till sätta vatten eller lerkross. Kvalitetsbedömningen skedde i samspel med arbetaren som stod en våning längre ner och tog emot den ältade leran som kom ut ur kvarnen som skivor genom en gallerlucka som skilde bort större stenar. Var leran för hård eller lös hojtade han. På många bruk, kanske också i Skattmansö, brukade det finnas en ringklocka vid tegelpressen där fråntagaren kunde larma om det blev problem med leran.
Lerskivorna från förältaren lyftes upp av mannen nere på botten och slängdes in i valsverket där leran ytterligare knådades och småsten krossades. Efter valsningen föll leran ner i snäckan som transporterade den vidare till bandet där man skar till lunsar vilket betydde lagom lerstycken med en form som passade för taktegel. Lunsarna lades i en kedjehiss med hyllor och lyftes upp till den enda lerpressen för råtegel. Resten av tillverkningen skedde som handslagning. Sedan följde soltorkning och bränning. Ingen märkning av teglet förekom på Skattmansö. Tegelbruket såldes 1947 då det övergick till Fjugesta tegelbruk och ärvdes senare av fru Greta Fyledahl som blev sista ägare innan bruket lades ner 1968. Siste brukaren kom från Uppsala och hette Nils Thor. Han beskrivs som en lite äldre man med idéer och vidlyftiga planer. Bakom ugnshuset experimenterade han bland annat med en liten tunnelugn som skulle drivas med elektricitet. Den fungerade dåligt och kom aldrig i praktisk drift. Många av de sentida planerna utformades tillsammans med tegelbruksarbetaren Dick Nyström från Torstuna. Man började också lägga grund till en stor villa som aldrig blev färdig.
Efter nedläggningen revs tegelbruket 1974 och den 18 meter höga skorstenen sprängdes söndagen den 13 oktober. Landskapet där tomten och lertäkterna låg är naturskönt och används som betesmark. Inga byggnader är kvar men det finns lämningar efter husgrunder och rikligt med tegelspill. På ett ställe finns i marken öppningen till en rökkanal. På andra sidan vägen leder en stig upp till den förfallna tegelmästarbostaden med ladugård.
Text: Nilson, Olle. (2006). Tegelriket.
Moderbolag: Uppsala-Ekeby AB, Ekebybruk
Lämna ett svar