Strandnäs tegelbruk

Strandnäs tegelbruk grundades år 1879 av Jöns Persson och kom att bli det nordligaste av de två så kallade Glumslövsbruken, tillsammans med Sundviks tegelbruk längre söderut. Båda låg vid kusten mot Öresund, och Strandnäs utvecklades tidigt till ett bruk med tydlig inriktning på massproduktion av murtegel för sjötransport.

Strandnäs tegelbruk på 1910-talet.
Strandnäs tegelbruk på 1910-talet. Ångmaskinens skorsten syns närmast. Vid stranden bryggan där skutorna lastade för leverans till Öresundsstäderna. I bakgrunden fiskeläget Ålabodarna som fick ett uppsving och ny inriktning när allt fler av fiskarna istället skaffade skuta för att frakta tegel från traktens tegelbruk. Fisket fick delvis en underordnad betydelse när frakterna av tegel och sockerbetor gav större inkomster.

Koordinater: 55.935092, 12.785726 (Glumslövs socken, Landskrona).

Före uppförandet av det egentliga tegelbruket hade Jöns Persson bedrivit markbränning bakom gården, men han insåg snart att en mer omfattande satsning krävdes. I slutet av 1870‑talet flyttade han verksamheten ner till stranden, och några år senare lät han uppföra en stor ringugn med hög skorsten och tillhörande torklador. Denna ugn kom att bli brukets nav och var i drift fram till nedläggningen 1970.

Det gynnsamma läget vid stranden möjliggjorde utskeppning direkt från brukets egen lastplats, vilket gav stora logistiska fördelar och knöt verksamheten nära till det maritima livet i Ålabodarna. Flera fiskare i området skaffade små fraktskutor och övergick gradvis från fiske till transporter av tegel, sockerbetor och andra lantbruksprodukter – en ekonomiskt mer lönsam verksamhet som förändrade hela det lokala samhället.

Strandnäs tegelbruk paternostergrävare
Lerfältet med paternostergrävare vid Strandnäs tegelbruk.

Tegelbruket anlades i en tid då tegelindustrin i nordvästra Skåne expanderade kraftigt. Vid sekelskiftet 1900 producerade Strandnäs omkring 2,3 miljoner tegelstenar årligen, och produktionen ökade ytterligare under 1910‑talet, understödd av en arbetsstyrka på cirka trettio man. Arbetet var starkt arbetsintensivt och utfördes till stor del manuellt, från lertäkt till torkning och bränning. I brukets lerfält användes den karakteristiska paternostergrävaren – en kontinuerligt roterande grävmaskin som effektiviserade upptagningen av lera men som ändå krävde omfattande manuellt arbete runtomkring.

Under 1930-talet leddes driften av disponenten Hjalmar Persson, son till grundaren Jöns Persson. Fotografier från denna tid visar rader av tegelarbetare i sin dagliga verksamhet, och ger en tydlig bild av hur djupt rotad den traditionella arbetsformen var, trots att området påverkades av industriell modernisering. Den sociala gemenskapen kring bruket var stark, och många av arbetarna kombinerade tegelproduktion med säsongsarbete på sockerbruken under vinterhalvåret.

Under större delen av sin existens tillverkade Strandnäs främst rött murtegel, men inför nedläggningen 1970 breddades sortimentet och man började även producera gult fasadtegel för att möta en förändrad efterfrågan.

Fram till omkring 1960 kunde tegel endast tillverkas under perioden mars-oktober, eftersom torkningen helt var beroende av torr luft. En stor moderniseringsinsats genomfördes omkring år 1960, då bruket installerade kammartorkare med tillhörande maskinell utrustning. Detta innebar att produktionen kunde ske året runt, i motsats till den tidigare helt väderberoende torkningen som krävde torr luft och långa perioder av gynnsamt klimat. Trots denna satsning hade bruket svårt att konkurrera med mer moderna och storskaliga anläggningar på andra håll i Skåne och Danmark. Som en av de sista traditionella tegelfabrikerna i regionen avvecklade Strandnäs sin verksamhet år 1970, och anläggningen revs några år senare.

Det tidigare industriområdet är idag helt försvunnet, men platsen ingår i ett historiskt landskap som under mer än ett sekel präglades av ringugnar, lergravar, torkhäckar och en tät sammanvävning mellan kustens båtliv och tegelindustrins behov. Strandnäs tegelbruk utgjorde i sin storhetstid en central del av denna industriella kulturmiljö och spelade en betydande roll i formandet av både Glumslöv och Ålabodarna som samhällen.

Källor:

  • Glumslöv & Sundvik / Calle Sundewall. Landskrona, 2024, s. 260-271 : Hur Sundvik blev Sundvik – en drygt 200-årig resa genom tiden.
  • Källa: Olsson, L-E. (1987): Tegelbruk i Sverige. En branschinventering. Rapport RAÄ 1987:5. Riksantikvarieämbetet, Stockholm.
  • Bjerning, L. (1943). Nordvästra Skånes tegelbruk. En näringsgeografisk studie. Svensk geografisk årsbok 1943. Lunds Universitet.
  • Sundsviks tegelbruk – Hembygd.se

Publicerat

i

,

av

Kommentarer

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *