Sundviks tegelbruk, även känt som Krulls tegelbruk, Danska tegelbruket eller Glumslövs tegelbruk, utvecklades under slutet av 1800‑talet till ett av de mest betydande tegelbruken i nordvästra Skåne. Bruket var det sydligaste av de två så kallade Glumslövsbruken; det andra var Strandnäs tegelbruk.
Koordinater: 55.933986, 12.787786. (Glumslövs socken, Landskrona kommun).
Verksamheten hade sina rötter i det äldre Krulls tegelbruk, som övertogs av Valdemar Reiman år 1898 och därefter förvärvades av Sundviks Tegelbruks AB i Köpenhamn. (Det är först efter det danska övertagandet som namnet Sundvik etableras i källorna). Den moderna tegelindustrin i Sundvik tog alltså form omkring sekelskiftet 1900, då danska intressenter byggde ut anläggningen och riktade en stor del av produktionen mot den danska marknaden.
| Årtal | Namn |
| Före 1898 | Krulls tegelbruk (äldre namn) |
| 1898–1930-talet | Sundviks tegelbruk (Danska bruket) |
| 1930-tal–1959 | Glumslövs tegelbruk (nytt marknadsnamn) |
Den geografiska placeringen vid Öresund var avgörande för verksamhetens framgång. Från de två lastbryggorna fördes teglet ut på skutor och transporterades främst till Danmark, men även till Malmö, Helsingborg och tyska hamnar.
Under åren kring sekelskiftet fanns två ringugnar i drift, varav den ena var av äldre typ med centralt placerad skorsten. Produktionssiffrorna visar hur snabbt verksamheten expanderade: år 1900 tillverkades cirka 6,9 miljoner danska 9‑tums murtegel, och arbetsstyrkan uppgick till omkring 55 man. Arbetet var starkt säsongsbetonat, och många av arbetarna kombinerade tegelbruksarbetet med säsongsarbete vid sockerbruken under vinterhalvåret. Vid lergravarna, lertäkterna och de stora torkhäckarna bedrevs ett mycket arbetsintensivt arbete, där i stort sett alla moment – från lera till färdig bränd sten – utfördes för hand.
Genom successiva utbyggnader ökade kapaciteten ytterligare, och år 1913 nådde produktionen nära åtta miljoner tegelstenar, vilket placerade bruket bland de största i Skåne. Under mellankrigstiden byggdes delar av anläggningen om, och i slutet av 1930‑talet övergick man helt till det svenska 10‑tumsformatet. Det var också under denna period som benämningen Glumslövs tegelbruk blev allt vanligare, vilket speglar en gradvis integrering i den svenska byggmarknaden.
Förhållandena vid bruket var periodvis svåra, både vad gäller arbetsmiljö och ekonomi. Sundewall (2024) redovisar flera strejker, lönekonflikter och olyckor, bland annat en dödsolycka i lergraven år 1905. Under 1930‑ och 40‑talen slet anläggningen hårt på både maskiner och byggnader, och då Bröderna Edstrand köpte bruket år 1944 var det i starkt nedgånget skick. Köpet motiverades av ett behov av erfarenhet inför deras planerade investeringar i Tjustorp, snarare än av framtidstro på Glumslövs tegelproduktion. Trots vissa moderniseringsförsök fortsatte nedgången, och produktionen låg under 1940‑ och 50‑talen på omkring fem miljoner tegel per år, långt från de tidigare toppnivåerna.
Tillverkningen vid Glumslövs tegelbruk upphörde år 1959. Vid slutet av 1960-talet revs eller brändes stora delar av de kvarvarande byggnaderna, och av det tidigare omfattande industriområdet återstår idag inga synliga spår. Platsen ingår dock i ett av Skånes historiskt mest tegelintensiva landskap, präglat av djupa lertag, ringugnar, bryggor för sjötransporter och en arbetarkultur som under mer än tvåhundra år formade hela bygden längs Glumslövs och Sundviks kuststräckor.
Källor:
- Glumslöv & Sundvik / Calle Sundewall. Landskrona, 2024, s. 260-271 : Hur Sundvik blev Sundvik – en drygt 200-årig resa genom tiden.
- Olsson, L-E. (1987): Tegelbruk i Sverige. En branschinventering. Rapport RAÄ 1987:5. Riksantikvarieämbetet, Stockholm.
- Bjerning, L. (1943). Nordvästra Skånes tegelbruk. En näringsgeografisk studie. Svensk geografisk årsbok 1943. Lunds Universitet.
Lämna ett svar