Tegelmästareskolans praktiksystem utgjorde en central del av utbildningen för blivande tegelmästare i Sverige. Utbildningen byggde på ett nära samarbete mellan skolan och ett antal utvalda tegelbruk runt om i landet, där eleverna fick praktisk träning som ett obligatoriskt led i sin yrkesutbildning.
Det praktiska inslaget var avgörande för att säkerställa att blivande tegelmästare fick gedigen erfarenhet innan de kunde arbeta självständigt. Genom arbete vid olika tegelbruk fick eleverna insyn i hela produktionskedjan, från lerberedning och formning till bränning, och deltog efter hand i alla förekommande arbetsmoment.
Idén om en tegelmästareskola växte fram inom Sveriges Tegelmästareförening i slutet av 1800-talet. På ett kretsmöte i Eslöv den 24 november 1900 ställdes frågan om en gemensam tegelskola för hela Skandinavien. Ärendet behandlades vid flera efterföljande möten, och skolans grundstadgar antogs slutligen i Stockholm den 27 mars 1903.
Skolan etablerades i Svedala i Skåne, där ett försökstegelbruk anlades för att möjliggöra den facktekniska undervisningen. Den första årskullen började 1904, och nio studenter avlade examen 1905. Under de följande decennierna växte verksamheten, och 1954 hade totalt 409 elever examinerats. Skolan fortsatte sin verksamhet fram till nedläggningen 1960.
De tegelbruk som tidigt knöts till utbildningen och åtog sig att erbjuda praktikplatser var bland annat:
- Skånska Cement AB, Lomma
- Wallbergs Fabriks AB, Slottsmöllan (Halmstad)
- Gåfvetorps tegelbruk
- Marks tegelbruk (Örebro)
- Norelunds tegelbruk (Gävle)
- Sala Tegelbruks AB
- Hallsbergs Tegelbruks AB
- Nygärde tegelbruk (Smedby)
- Högoms tegelbruk (Sundsvall)
Genom praktiken vid dessa och andra tegelbruk fick eleverna erfarenhet av olika tekniska lösningar och arbetsmetoder inom svensk tegelproduktion.
Modellen säkerställde att eleverna inte bara tillägnade sig teoretiska kunskaper, utan också utvecklade den praktiska yrkesskicklighet som krävdes för att leda arbetet vid ett tegelbruk.
Lämna ett svar