Västerbo tegelbruk söder om Möklinta. Byggt 1874 av Erik Lundqvist. Köpt 1880 av Wilh Holmgren. Ingen drift 1950-56. Köpt 1956 av Tore Olsson. Nedlagt 1972. 2 flamugnar. Tvåkupigt taktegel, rör och mursten.
Familjebruk som på senare år mest tillverkade rör och taktegel. Byggdes 1874. Namnet var vid den tiden ”Wester Wads tegelbruk” och det taxerades 1901 till 5 000 kronor. Bruket till vilket var kopplat en sågrörelse ligger nära Möklinta väster om vägen mot Broddbo. Broddbo var också den adress som bruket använde på 1950-talet.
Den som anlade tegelbruket var Erik Lundqvist som med tiden skulle bli stor i branschen. Han var gift med Axel Rosenlunds syster och blev senare ägare av Vaksala tegelbruk i Uppsala. Hans son Wilhelm var en av parterna i tegelbruket Lundqvist & Huddén i Vittinge. Inför starten i Västervad arrenderade Lundqvist en lämplig sågplats för att där också få mark till en ugn. På platsen hade tidigare legat en hytta så hålldammen var av gammalt datum. Tegelslagare blev Per Erik Ersson som hämtades från Vittinge.
Lundqvist stannade i några år men drog vidare mot Uppsala 1880. Västerbo tegelbruk överläts nu till Wilhelm Holmgren, kallad ”Gubben”, som tillsammans med sonen Axel efterhand köpte ut de övriga i den samägda sågen varefter han ”kunde driva såg och tegelbruk efter eget gottfinnande”. På 1920-talet övertogs bruket av sonen Axel som gått igenom Tegelmästarskolan. Lertag och bränsle fick man på en gård som fadern förvärvat.
1956 köpte Tore Olsson från By rörelsen och drev bruket tillsammans med sonen Gunnar fram till 1971. Ägarförhållandena i området var oklara eftersom flera bönder hade andelar i marken och brukstomten endast var arrenderad. För att säkerställa tillgången på lera startade Olsson med att inhandla 9 hektar jord i grannskapet.
I bruket användes ursprungligen maskiner som drevs med vattenkraft från en mindre bäck som dämts upp till en hög damm väster om sågen och tegelbruket. Från dammen passerar bäcken ner och in under bruksbyggnaden där det tidigare varit vattenhjul och rinner därifrån ut i den närbelägna Lilljusen. Vattenhjulet byttes senare mot en turbin som både gav belysning till husen och drivkraft till tegeltillverkningen.
Bränsle togs in från ena hörnet genom en port i den utsparade väggen. Se bilden nedan. En transportbrygga gick då över vägen upp på backen mot boningshuset.
Leran togs om hösten in i andra änden av huset, i vinkeln mellan sågdelen och det tvärställda tegelbruket. Först fick den ligga utomhus, men under tak, i en murad lång sump. Efter att ha tjälat sönder under vintern togs leran fram på våren in i bruket med ett skrapspel (dragskopa). Senare började man hämta in en del av leran utan mellanlagring om vintern men då behövdes extra behandling i ett valsverk.
Tegelbruket blev moderniserat 1926 och fick då en Svedalaanläggning i tre och en halv våningar med två flamugnar i markplanet. Träbågarna som bar upp valven under murningen och även vid kommande reparationer finns ännu kvar. När teglet i ugnarna murades användes vanlig lera blandad med vatten. Konstruktionen ansågs nödvändig för att ugnarna skulle stå emot hettan. Så länge ugnarna eldades klarade sig lerbruksfogarna men så snart fukt trängde in vittrade de och valven satte sig. Med lerbruk slammades även väggarna i ärilarna.
Skorsten var fyrkantig och 20 meter hög. I dag är den berövad de översta tegelvarven. Över ugnarna låg torkladan med elhiss för transporter uppåt och en sänkstol för transporter ner till ugnarna. Båda hölls för att vara tämligen oberäkneliga.
Året 1928 tillverkades 100 000 murtegel och lika manga taktegel. År 1939 var produktionen halverad. Från 1950 finns uppgift om 7 anställda som tillverkade 300 000 takpannor, murtegel och rör. Senare blev det mest rör men också en del murtegel som bland annat användes för skorstensbyggen eftersom det var noggrant bränt och ansågs lättkluvet.
Västerbo Såg & Tegelbruk höll stängt mellan 1950 och 1956, men togs åter i bruk med ny ägare (Olsson) och kördes sporadiskt under somrarna fram till 1971–72. Oljeeldning installerades 1965 men ved användes för start och avslutning av bränningen. Den stora utvändiga oljetanken inköptes från Sala gamla lasarett.
Såg och turbinbyggnad har raserats, men själva tegelbruket finns kvar inklusive den höga skorstenen. Stora delar av inredningen med hiss, ugnar och torkhyllor är intakta med tegelrör, nockpannor och annat tegel liggande kvar på hyllorna.
Text og källa: Olle Nilson i boken ”Tegelriket” från 2006.
Lämna ett svar